Såld på konferensmiljön

När nysnön precis lagt sig runt Wendelsberg och en av våra vaktmästare stryker svetten från sin panna, så träffar jag Christel Bodin och Kerstin Wickberg. Som tur är inomhus i vår lilla matsal över en kopp kaffe. De två är här på konferens under hela veckan.

Christel jobbar som internkonsult och Kerstin som egen företagare, tillsammans har de jobbat med ledarskap för individer och grupper.

Den här veckan är det här på uppdrag för Sahlgrenska sjukhuset, att utbilda AT-läkare inom team building. Tanken är att dessa läkare sedan ska följas åt i 21 månader, träffas och ha det som ett forum för diskussion och feedback. Och det är det som de fokuserar på under veckan på Wendelsberg. Den avslutande dagen får de träffa två läkare som blir deras stödpersoner eller ”lotsar” som de kallar det under dessa 21 månader.

Efter att de två berättat om deras konferensupplägg går vi över lite på hur de hittade Wendelsberg och jag frågar nyfiket vad som har gjort att de kommit tillbaka i närmare fem år.

Christel berättar att hon fick i uppdrag att hitta ett ställe som var prisvärt och nytt och började söka efter folkhögskolor som hade konferensmöjligheter. Första stoppet på resan blev Wendelsberg och hon hade bestämt möte, visning av lokalerna och lunch. Christel var såld.

-        När jag kom hit och såg miljön, fick en fantastiskt fräsch lunch med mycket grönsaker, såg huset med sin vackra interiör och allt, så kände jag att det skulle passa oss perfekt. Jag åkte inte och besökte något annat ställe utan bestämde mig direkt! Säger hon och skrattar och jag blir glad över att höra detta.

Konferenslokalen passar oss bra då vi kan jobba ostört och för oss själva. Kaffet står färdigbryggt och vi kan använda alla grupprummen.

Jag frågar vad de tycker om att vi är drog- och alkoholfria, och de har bara positiva upplevelser. ”Vi vill helst inte jobba med folk efter att de har druckit alkohol så det har inte stört oss alls. Snarare har det bara varit positivt.”

Hon vill även framhäva att eleverna på skolan alltid är glada och trevliga; ”De hejar alltid på en” och de skapar en viss atmosfär med sin närvaro. De är även mycket nöjda med den professionella personalen och jag småler lite grann och tackar.

Jag kikar ut genom fönstret och vår vaktmästare är precis klar med att skottat trappan till huvudingången. Jag tackar för deras tid och de tackar själva. Vi beger oss till det gamla biblioteket i huset, nuvarande konferenslokalen Bruno. De poserar vid kakelugnen och kameran säger ”klick”.